Hot eller löfte?
Oavsett om jag hade haft varm mat på tallrik med mig genom ytterdörren när jag kommer hem från jobbet eller om jag tillbringar tre minuter med att koka snabbmakaroner, eller för den delen rullar egna pannbiffar och skalar potatis, som jag gjorde igår så tycker barnen att det tar för lång tid innan det är middag. Jag brukar sticka till dem en morot att knapra på och sen stjäl Elin en halv gurka när jag gör sallad och vänder jag ryggen till så åker en näve oliver också.
Men risken finns ju då att ingen är hungrig när maten väl står på bordet. Då plockar jag fram detta och ställer på diskbänken. Man får välja själv om man vill se det som ett hot eller ett löfte, men båda barnen förstår i alla fall vikten av att äta upp.
