Superior Race 2015
Jaa jag vet knappt ens vart jag ska börja. Jag hade inte tränat alls, knappt. Lite tabata och något enstaka löppass, jag hade haft halsfluss och känt mig allmänt låg senaste tiden. Den där lilla jäveln på axeln som inte tycker jag duger något till har varit väldigt högljudd ett bra tag.
Men så bestämde jag mig för att vara med i alla fall, och när jag väl åkt till start så var tanken att bryta inte där. Startade jag skulle jag också genomföra loppet. Haltande, gråtande eller nästan död. I mål skulle jag.
Så klockan 12.20 gick starten för vår startgrupp, vi var rätt många i vårt lag. Fina gröna Herbalife-tröjor som gjorde att vi syntes överallt.
I starten fanns första hindret. Det var ett 2.30 m högt plank som alla skulle ta sig över, vi hjälptes åt, och efter planket startade tidtagningen, så att det inte skulle bli kaos vid starten. Vi hjälptes åt och sen satte vi iväg, 1 mil och 29 hinder till att erövra.
Taggade innan start!
Här nedan klättrar jag över planket.
Det var så otroligt jobbigt, vanlig löpning har jag inga problem med, man kommer in i en lunk som funkar. Man får rutin på andningen och man bara tar sig framåt. Men här, det var kuperat och terräng som gjorde att man inte fick någon ordning på löpningen. Efter några kilometer kom vi till slalombacken, rakt upp och sen rakt ner. Jag hyperventilerade och funderade på om man kunde sätta sig på röven och åka kana ner för backen.
Mina lagkamrater var snabbare än mig och sprang ifrån mig efter ett par kilometer så största delen av loppet gjorde jag själv, men det var ett annat lag som höll sig före och efter mig så de hjälpte mig över flera hinder. Särskilt en kille peppade och pushade mig framåt hela tiden, jag vet inte om jag hade orkat utan hans peppande och uppmuntrande ord, otroligt vilken medmänsklighet det var där ute ändå. Alla pushade och hjälpte varann över hindrena och man ville verkligen ge allt.
Till slut kom vi in på arenan för de sista hindrena, alla armhinder var sparade till sist tror jag. Klättra upp för ett rep, bära 25 kg-dunkar, gå armgång, hänga i celsius-ringar, alla efter varandra. Det blev många straff-burpees där..
Så äntligen kom jag in till de två sista hindrena, först Gladiatorerna. Här ser vi några av de andra gröna tröjorna fajtas med stora gladiatorer.
När jag kom in blev jag direkt tacklad av en stor kudde, jag utbrast: Men, jag behövde ju kärlek nu. Då hörde jag någon grymta: Här finns ingen kärlek! Men så kom en stor barbröstad man med långt skägg. Jo, här får du kärlek och så fick jag en stor kram och kunde springa vidare. Precis när jag trodde jag klarat mig över kom Samba-gladiatorn och ger mig en sidotackling så jag flyger in i gummisargen.
Väl över fick man pusta ut lite och förbereda sig på sista hindret, att ta sig över väggen. Det är det jag gör här ovan. Sista hindret var en drygt 4 meter hög ramp som man fick ta sats och springa och kasta sig upp mot och hoppas någon vill hjälpa till och dra upp en. Jag hade tur, min hjälte, som hjälpt mig genom stora delar av banan låg där uppe och tog min hand, och sen drog de upp mig. Jag är så otroligt glad och tacksam för att han hjälpte mig runt, jag vet inte om jag hade pallat annars.
När jag hade kommit i mål fick jag min medalj och ett linne där det stod "Finisher" på, sen gick jag mot mina lagkamrater som satt i solen och hade pustat ut en stund. Då bara släppte allt, jag bara grät och grät. Jag kände mig helt uttömd och dränerad. Helt slut både kroppsligt, men även känslomässigt, så sjukt lycklig att jag lyckats genomföra det. Jag gick i mål! Jag gjorde det fanimej. Det är en sån seger, jag vet ju att det egentligen är över min nivå, jag har en del övervikt att släpa på och jag har gjort två styck en-mils-lopp i mitt liv, där detta var ett av dem. Men, -still. I frickin did it!
Det här är mitt fighting face!
Det var en kille som ville ha en idolbild efteråt, klart man ställer upp för fansen.
Där här är grymmaste gladiatorn. Och så en kille brevid som kallas Pansar.
Reslutatlistan har släppts och jag ser att jag gick i mål på 1:48:00 plats 631, med ca 150 personer efter mig. Av tjejerna var jag 219 i mål med kanske 50 st efter mig. Jag är nöjd, jag TOG MIG I MÅL!
Idag, dagen efter har jag börjat få träningsvärk som ändå känns bra, men mina armar är inte snygga. Fredrik lät mig inte ha linne på mig i affären idag. Förstår ni vad han menar...?
Innan jag går och lägger mig i dag kollar jag mina mail och där ligger ett mail med texten:
"Ingen återvändo Annika,
Du har precis anmält dig till SuperiorOCR Adrenaline.
En bana på 10 km och 30 hinder.
No fear no regret!
#iloveocr
Namn: Annika Johansson
Personnr: 760216XXXX
Din starttid är 12:00 18/6-2016
Betalt: 517 kr (Moms 29 kr) Priset inkluderar en rabatt på 25%
Lagnamn: Team 24 Shake"
Du har precis anmält dig till SuperiorOCR Adrenaline.
En bana på 10 km och 30 hinder.
No fear no regret!
#iloveocr
Namn: Annika Johansson
Personnr: 760216XXXX
Din starttid är 12:00 18/6-2016
Betalt: 517 kr (Moms 29 kr) Priset inkluderar en rabatt på 25%
Lagnamn: Team 24 Shake"
Oh god, jag måste vara galen, men den lilla jäveln på axeln är i alla fall tyst ikväll! Puss på er!
Vilken fantastisk prestation!!!, blev rörd av att läsa hur du kämpade och tog dig igenom tävlingen. Grattis!!